Kort kjol av Christina Wahldén

Med kriminalreporterns effektiva språk (jag sträckläste!) och ärende berättas historien om Myran som våldtas av två killar från klassen på festen vid terminens slut, efter första året på gymnasiet. Precis när det har hänt, samma morgon, i det obarmhärtiga solljuset, tittar Myran sig i spegeln i badrummet. Hon tar fram en nagelsax, och klipper av sitt långa ljusa hår. Jag tänker på att detta är ett urgammalt beteendemönster. I kris klipper kvinnor av sitt hår. (Nu ser jag att omslaget inte stämmer. Fel hårfärg.) När boken börjar har Myran fått byta miljö. Det blev outhärdligt att börja skolan igen, när alla visste och alla pratade bakom hennes rygg. Anklagade, pekade, skrattade… Men den nya miljön är ännu outforskad. Myran har valt att först sitta på taket till huset där familjen bor, dem som hon ska vara med ett tag för att få ny energi livet. Mamman i familjen håller på med keramik. Myran vill faktiskt gärna gå ner i ateljén för att titta runt, och äta frukost med Vera, vilket också sker – efter en hel vecka på taket, med potta bakom skorstenen och matlådor levererade från köket. Då först har hon återupplevt och berättat hela historien för läsaren: om kvällen då allt hände, om polisanmälningen, och om läkarundersökningen – då bästa kompisen Cillas mamma följde med och tröstade, om stygnen som syddes, om äcklet och skammen och skulden, och mot slutet också om den sköna chokladälskaren och advokaten Bea som hjälper henne genom processen fram till rättegången. Så bra med alla dessa kvinnor som fanns där för Myran, när hennes egen mamma inte mäktade lyfta blicken från teveshoppens blommiga gardiner och erbjudanden om billiga träningsredskap.