Man kan inte säga allt av Peter Pohl

Berättaren är den intressanta karaktären här. Det är han, Fredde, storebrodern, som är huvudpersonen, och inte lillasyster Sussy, som dör när hon är 12 år. Vi vet ingenting om henne, mer än att hon föll offer för pedofili och sexmord. Fredde skulle kunna säga mycket om sin bästa kompis Jocke, men man kan inte säga allt. Bokens sista meningar blev nyckeln till Freddes hemlighet. När den kvinnliga polisen frågar något om Jocke – då reser sig Fredde och går. Mamman har också hemligheter. Varför var hon så mån om att Sussys dagbok skulle brännas ihop med kroppen? Vad var det som inte fick komma fram? Någongång vill jag läsa hela Peter Pohls författarskap. Hans böcker handlar ofta om samma saker: mörka hemligheter, oklara sexuella identiteter, gränser, övergrepp… Intressant.

Torsdagsbarn av Sonya Hartnett

Den opålitliga berättarens förvrängda historieskrivning och eufemistiska förklaringar till de tragiska händelserna som familjen råkar ut för utgör för mig berättelsens kärna. Ur samma vinkel är textens kanske viktigaste ärende att gestalta en liten flickas inneboende drift och strävan att utestänga psykiskt förgörande trauman från de medvetna skikten i minnet. Berättaren fokaliserar den unga Harper Flute, som är en intradiegetisk, homodiegetisk röst vilken återger sin jag-historia i efterhand, på samma sätt som hon gjorde som barn, och med samma förklaringsmodell. Många år har gått sedan lillebror Tin försvann i leran, Harper var bara sex år vid tillfället. Det finns ett påtagligt motstånd i återerinringen. Harper vill berätta om Tin, det klargörs i romanens första mening. Men hon är inte en sanningssökare, utan önskar snarare återberätta och stärka barndomens lösning på Tins försvinnande, i strävan att trumma in den egna oskulden. Händelserna är alltför smärtsamma för att kläs av sina framfantiserade skyddshöljen. Harper upprättar ett tyst, tänkt territorium för Tin, där han kan fortsätta leva fast han är död. Åt sig själv skapar hon, via sin historia, en själslig plattform som möjliggör ett liv utan förtärande skuld. Tin dör i leran vid bäcken, när Harper satts av föräldrarna att passa honom, vid minsta lillebrodern Caffys födelse. För Harper blir Tin sedan en välbehövlig låtsaskompis och en kontakt i ensamheten. När Caffy dör är Harper elva år. Återigen var det hon som var satt till barnvakt. Caffy faller ner i ett djupt hål i gräset, där han fastnar och kvävs. Under en period bär Harper själv skulden till detta, men förklaringen att det var Tin som grävde sig fram till Caffy och mördade honom uppstår senare i Harpers medvetande. Tin blir en syndabock. Efter att Audrey förtvivlad kommer hem och avslöjar att hon blivit fysiskt misshandlad av grisbonden Cable går fadern iväg för att hämnas. Det som sedan sker, och som Harper blir ögonvittne till, är så oerhört hemskt och psykiskt ohanterligt att Harper flyr in i en kaotisk och ångestfylld fantasi om att hon ramlar ner i Tins tunnel, och att han där kommer ikapp henne och jagar henne för att förgöra henne. I min läsning är det pappan som mördar Cable, och Tin blir återigen syndabock. Detta är säkert en läsning av många möjliga, men den är min.

---

---

---

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

Augustvinnare 2010. Den viktiga blandningen av humor och allvar har nämnts av författaren själv, och flera andra. Jag tyckte om det säregna inifrånperspektivet, hur protagonisten finner sig göra saker, plötsligt bara hamnar hon… Fint gestaltat, om förvirring och samtidigt om en personlig styrka som växer fram och tar plats. Otroligt bra i alla scenerna med Justin! Tänkte flera gånger på Räddaren i nöden av Salinger – om boken i stort. Pia Huss sa nyligen, under en bokpresentationsdag på Götaplatsens bibliotek om årets utgivning, att detta kommer att bli en klassiker. Jo. Men det är också just en fräsch, modern roman. Kan jag ge den i julklapp till någon?