Älskar – hatar av Jenny Downham

Efter den otroligt starka debuten med Innan jag dör var mina förväntningar högt ställda. Är det möjligt för författaren att komma lika långt igen? Där fick språket bära det döende jagets borttynande andning, rad för rad och så känsligt vackert och gripande. Detta är en bok av annat slag. Jag känner direkt den implicita författarens närvaro och den ger mig tilltro till fortsättningen. Karaktärerna är tydliga och individuella. Historien handlar om dem, inte generellt om några engelska ungdomar i ett komplicerat förhållande till varandra; en våldtagen tonårstjej och hennes beskyddande bror – de är av arbetarklass – samt våldtäktsmannen och hans lillasyster – de kommer ur överklassen. Och vilken setting! Så smart och belysande, ur alla tänkbara solidaritetsvinklar men också ur klassynpunkt med föräldrar som väljer helt olika roller i processen. Ska sanningen segra över familjebanden? Är det viktigare att lita på sin egen inre röst än att göra det som förväntas av en? Och där, i det trasslet – helt otippat för alla inblandade – uppstår något speciellt mellan de två sidosyskonen. Det är de som bär berättelsen egentligen, den som handlar om oväntad och överfallande kärlek. Det blir en Romeo och Julia-story och samtidigt en historia om en rättsprocess där vittnesmålet från lillasystern blir avgörande.