Bara kärlek kan krossa ditt hjärta av Gunnar Ardelius

Språket är det intressanta här. De stillsamma lägesbeskrivningarna som definierar huvudkaraktären Morris värld utgör romanens kärna. Morris känns nog lite urvuxen sin gymnasiekavaj… Med det menar jag att jag uppfattar honom som äldre. Pappans slanguttryck är roliga och sätter sig i mitt huvud. ‘Sprall’… pratar man så på riktigt på vissa håll? Kul. Mamman är sympatisk, jag gillar henne men hon tar alldeles för mycket skit från sonen, som blir oberäkneligt förbannad på henne då och då. Däremellan har de det mysigt tillsammans, fikar och äter mat. Ser på teve, promenerar. Hennes förstoppning engagerar, och jag beundrar modet i idén hos författaren, rent litterärt. Det handlar om att försöka ‘kacka’. Mamman tydliggörs som maktlös, snäll, kanske tragisk. Ett offer som Morris får dåligt samvete av. Tonen i romanen förstärks. Det är på ett annat plan ett meningslöst inslag, och det passar in det också. Omslaget är bra och associerar till löpningen som spelar roll i boken.