Vad är så skört om att det bryts om du säger dess namn? av Bjørn Sortland

Ännu en lång titel. Gunnar Ardelius har översatt, och de två har något mer gemensamt; språket, de tomma styckena, tystheten kring det sagda. Ingrid är sjuk i cancer när Markus möter henne. Hon är lite äldre än han, och det känner han. Han är med om något. De vill gifta sig, han skulle bli en 19-årig änkeman. Innan hon blir alltför dålig reser de till ett visst museum i Tyskland, och ser på konst. Nussbaum är hennes favoritkonstnär. (Jag själv blir nyfiken.) Bokens text är subtil, stilla, hemlighetsfull. En bit bort. Vacker. Den rör sig kring sanningen i Markus reflektioner. Han söker där han är för att hitta det exakta, som kan vara mycket vagt. Ingrid dör i sömnen. De hade inte känt varandra länge.