Strawberry betyder smultron av Marie-Louise Wallin

Minns någon detta vackra omslag? Det är Anna Höglunds. Proportionerna i bilden anger en sagoton. Jag har tittat på boken många gånger genom åren, på olika bibliotek, och tänkt att den ska jag läsa nån gång. Det blev nu, efter att en kurskamrat på Folkuniversitetet avslöjat att hon läst den som liten, och älskat den, och läst om den nu – för att se vad det var som berörde så – och älskat den igen. Flickan Jenny är ett maskrosbarn, mamman Ann-Britt är en omogen, känslostyrd och slarvig person, som lägger över ansvar på Jenny. Att passa lillebror Lars till exempel, annars kommer inte Ann-Britt att fortsätta betala strö för Strawberry, som är den lilla hästen pappa köpte till Jenny när föräldrarna skildes. Pappan super, och det var nog inte så genomtänkt att köpa en oinriden häst, eller en häst överhuvudtaget. Mammas nya kille Ari hjälper till med staket och hage, och situationen ordnar upp sig. Men mamman blir kär i en Folke, och vill ur förhållandet och det gemensamma hemmet. Då har Jenny och Nikos, Aris son, börjat se varandra som hjärtesyskon, ja de har knutits allt hårdare både till varandra och till Strawberry. Slutet är ledsamt. Hela boken bär en sorgsenhet som handlar om sociala tillkortakommanden och misslyckade relationer. Det är mycket varm o’boy, åskväder och fina, känsliga närvarobilder av människor i olika åldrar. Även om Nikos och Jenny förlorade kontakten så finns de hos varandra för alltid, tror jag.